✍🏾 Av: Vandraren
Jag var vilse. Inte på en karta, men i hjärtat. Livet kändes som en ständig kamp – jag sprang, jag letade, jag försökte fylla tomheten med allt möjligt. Ändå var ingenting nog.
Jag trodde på Gud, men på avstånd. Ibland bad jag, men jag undrade om Han verkligen lyssnade. Jag gick till kyrkan, men varje gång jag lämnade den, kändes frågorna bara fler. Samtidigt såg jag andra tala om sin tro med en glöd jag inte kunde förstå. Hur kunde de vara så säkra? Vad var det de hade som jag saknade?
Botten
Men livet fortsatte, och jag fortsatte springa – tills jag inte längre orkade.
En dag nådde jag botten. Sorgen och rädslan blev överväldigande. Allt som en gång hade känts stabilt, rasade. För första gången på länge kunde jag inte fly från mig själv. Det var som om världen hade dragit sig undan, och jag stod ensam kvar.
Jag försökte hålla mig stark, men inombords var jag trasig. Jag ville inte visa för någon hur djupt mörkret sträckte sig inom mig. Dock, mitt i min tystnad och smärta, hörde jag en röst inom mig:
”Varför letar du överallt, när jag alltid har varit här?”
I den stunden insåg jag sanningen. Gud hade aldrig lämnat mig – det var jag som hade vandrat bort.
Vägen tillbaka
Då föll jag på mina knän och bad, men inte som förut. Den här gången släppte jag taget. Med tårar i ögonen viskade jag:
”Gud, jag vet inte vad som kommer härnäst, men jag väljer att lita på dig.”
Direkt förändrades inte allt. Smärtan försvann inte över en natt. Trots det hände något inuti mig. För första gången på länge kände jag en frid jag inte kunde förklara.
Sakta men säkert började jag se tecken – små ljus i mörkret. Människor jag mötte, ord jag hörde och en oväntad känsla av hopp som växte i mitt hjärta. Dessutom började jag läsa Bibeln med nya ögon. Plötsligt var det inte längre bara ord på papper – det var levande.
”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.” (Matt 11:28)
Gud kallade på mig, och den här gången valde jag att lyssna.
Att vandra med Gud
Idag går jag fortfarande den här vandringen. Mitt liv är inte perfekt, och jag har fortfarande frågor. Däremot är skillnaden nu att jag inte längre går ensam.
Under mina svåraste stunder har Gud burit mig, och jag vet att Han kommer att fortsätta göra det. Så om du känner dig vilsen, om du bär på en tyngd – lyft blicken. Gud är närmare än du tror. Han väntar bara på att du ska vända dig till Honom.
💙 Vandraren